Om någon skulle fråga mig vad det bästa jag visste, skulle jag svara resa. Om jag sedan skulle få frågan med vilka, hade jag svarat min familj.
Finns inget som får mig att må så bra som att resa och få vara bort från alla måsten och att alltid vara slav till klockan, tiden som aldrig lyckas räcka till.
Utan att vara borta härifrån så finner jag ingen ork till något och heller ingen livsglädje. När jag är utomblands, speciellt, så hittar jag tillbaka till mig själv och jag och min familj stärker våra band. Vi alla är lyckliga. Men sen när vi kommer hem så suddas den glädjen sakta ut och vi blir trötta och lessna, ibland även på varann. Det är tråkigt att vi människor kan vara så olika på olika ställen och i olika situationer.

Om mamma och pappa bestämmer sig för att flytta till cypern år 2013, så kanske jag hänger med. Jag kan ju alltid flytta tillbaka. Ibland känns det som man ska ta chansen, även om man inte vet om det är det rätta att göra.